http://blogg.rsyd.se/perwidlundh

Hoppas ni flyttar med!

Per

LSO ger oss definitivt stöd för ett sådant beslut, frågan är bara hur vi hanterar det på ett rättssäkert sätt.

Vid anmälan om brand utomhus skickar vi först fram en insatschef med räddningsledarbehörighet för att bedöma om kriterierna är uppfyllda (behov av snabb insats, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och annat). Under tiden är räddningspersonalen kvar på stationen. Om inte kriterierna är uppfyllda så avbryts våra åtgärder. Om vi ska påbörja insats används konceptet med brytpunkt och polissamverkan.

Vid anmälan om brand i bostadshus åker vi direkt fram, med förstärkning från andra distrikt.

Vi har också använt ”flygplatsmetodik” med tankbil med takkanon. Då behöver personalen inte lämna bilen för att släcka vissa typer av bränder. Man har också utvecklat en modell där enheter backar in i området och använder utrustning som kan lämnas kvar om styrkan behöver åka ifrån platsen snabbt på grund av hot och våld.

Alla dessa åtgärder är kortsiktiga och har som huvudsyfte att skapa en säker arbetsmiljö för vår räddningspersonal.

Det löser inte problemen utan på lång sikt är det relationsskapande och förebyggande arbete som är lösningen. Distriktschefen Attila Jensen sa i en intervju att ”man kastar inte sten på kvällen på den man spelat fotboll med på förmiddagen”. Det är en klok reflektion.

Man måste också komma ihåg att situationen på Rosengård i grunden inte är en räddningstjänstfråga eller en polisfråga, det är en social fråga – en kommunal fråga. Vi blir drabbade av den frustration många känner som bor i området. Vanskötta fastigheter, trångboddhet (enligt vissa beräkningar bor det 8000 människor i ett område som är designat för 4000 – med lägenheter, VA, sophantering, hissar, ytor etc.) föräldralöshet m.m.

Vi samverkar med både stadsdelen, polisen och föreningar och något måste göras!

Vi kommer noggrannt att dokumentera och följa upp konsekvenserna av det tagna beslutet.

… så fort en vecka kan gå. Nu skäller både våra informatörer och mina kollegor på mig för att jag inte skrivit på länge. Det tar jag som positiv feed-back.  Någon saknar mig

Nåväl, igår drabbades vi av en brandchefs mardröm – det brinner på brandstationen. En tvättmaskin hade fattat eld, larmet gick och styrkan ryckte ut (eller in?). Klädda rökdykare släckte snabbt och skadorna kunde begränsas till tvättstugan.

Givetvis var media uppmärksamma och på plats. Det hela refererades i dagens Sydsvenskan.

Vad kan man då lära av detta. Jo, att den enskilde (i detta fallet vi själva) har ett stort ansvar i att dels ha system för att upptäcka och begränsa olyckor (bränder) dels ha en egen förmåga att hantera en uppstånden brand (släcka och lämpa ut). Detta är beskrivet i Lag om skydd mot olyckor. Uppfyller man dessa krav så behöver man inte kalla på räddningstjänsten. (Här börjar min argumentation halta lite).

Som sagt, nu blev brandchefens mardröm inte så allvarlig – däremot en påminnelse att vi alla kan drabbas av olyckor och elände. Som vi helst ska förebygga!

Det finns såklart olika skäl. Ett tungt är att svensk räddningstjänst på olika sätt utestänger kvinnor och de med annan etnicitet från att arbeta som brandmän. Ur ett diskrimineringsperspektiv och demokratiskt perspektiv är det såklart helt förkastligt. Ett annat skäl är att vi sett emot en breddad roll sannolikt inte klarar av vårt uppdrag med en homogen personalsammansättning. När samhället ser helt annorlunda ut.

Vem har då ansvaret att påverka dessa förhållanden? Ska vi lägga pengar och tid på dessa frågor istället för på våra uppdrag? Kan vi i Räddningstjänsten Syd ensamma göra någon skillnad? Är det MSB:s ansvar, eller SKL:s, eller …?

Sén kom det en jag känner så jag får avsluta imorgon…

Jo, såklart kan vi i Rsyd göra en skillnad hos oss, och det ska vi göra. Men nationellt måste andra medverka.  Om man betänker de olika drivkrafterna ovan så borde alla kunna samlas kring arbetet med att skapa förutsättningar för en räddningstjänst där alla är välkomna, där alla är trygga och där arbetsmiljön är anpassad. Med alla menar jag räddningstjänsterna, de politiska styrelserna, (nämnderna, direktionerna), alla fackliga organisationer, MSB, SKL, Pacta, SBR  ….. , nationellt och regionalt.

De olika områden som behöver bearbetas kan alla också engagera sig i på olika sätt:

• bilden av brandmannens arbete behöver förnyas och utvecklas
• bilden av brandmannen behöver förnyas och utvecklas
• rekryteringen till arbetet som brandman behöver förnyas och utvecklas
  
• antagningen till utbildningen till brandman behöver förnyas och utvecklas
• utbildningen till brandman behöver förnyas och utvecklas
  
• arbetsmiljön behöver förbättras (då blir det bättre för alla)
  
• tekniken behöver förnyas och utvecklas (då blir det bättre för alla)

(Med brandman menar jag också styrkeledare, insatsledare, insatschefer, brandmästare, och allt vad våra befäl nu kallas.)

När jag skriver förnyas och utvecklas så menar jag att allt är inte fel, allt behöver inte förändras, det är mycket som är fantastiskt bra i räddningstjänsten. Jag vet att brandmannens operativa arbete i grunden är ett fysiskt och påfrestande arbete. Jag vet att samhället och omvärlden förändrats utan att vi kunnat påverka.

Så, målet för framtidens räddningstjänst borde vara:

Ett olycksfritt och säkert samhälle – med en räddningstjänst för alla!

Där satt den – trevlig helg

… tillsammans i en manifestation mot våld, kriminalitet och anlagda bränder. Äntligen börjar folk själva ta i problemen.

Det viktiga var inte hur många som deltog utan att det tydligt markerades från stadsdelsledning, föreningar och myndigheter att det får vara nog. Det är inte rimligt att ett fåtal förstör för så många.

För vår personal är det alldeles självklart att våldet inte är riktat mot oss direkt utan vi används i vissa fall som som ”bete” för att få in bl.a. polisen i området. Men det gör ju inte mindre ont för det om en sten träffar. Vid andra tillfällen kan bränderna vara ett uttryck för utanförskap och frustration, och ibland ett sätt att synas -bli sedd, som graffiti ungefär.

Så på lång sikt ser vi nu en utveckling likt den i England. Å ena sidan mer bränder, hot och våld, ny taktik och metodik. Som på kort sikt kräver utveckling av den operativa förmågan och beredskapen.

Å andra sidan ett långsiktigt arbete med utökat uppdrag och ansvar för räddningstjänsten. Ska vi kunna garantera trygghet och säkerhet utan poliseskort så måste vi både bredda och fördjupa det förebyggande och stödjande uppdraget. Med allt från hur vi rekryterar till hur vi organiserar det dagliga arbetet. Att finnas i skolor och i föreningar, att driva projekt tillsammans med andra.

Se mer på Youtube:
På svenska:

På arabiska:

Efter Potatisåkern har vi konstaterat samma brister vid både branden i Norrevångsskolan i Eslöv och Killebäckskolan i S Sandby.

Vi ser vi många likheter vid alla dessa insatser:

- branden har spridits snabbt i stora osektionerade eller dåligt sektionerade vindsutrymmen,
- svårt att identifiera var ev. sektioneringar finns
- omfattningen av branden har varit oklar i inledningsskedet,
- för få resurser har larmats ut initialt,
- ledningsorganisationen har varit otydlig,
- beslutad stabsorganisation har inte utnyttjats till fullo.

Under våren tar vi krafttag för att förbättra och tydliggöra vår ledningsorganisation. En tydlig uppdelning i rollerna för inre och yttre befäl ska klarlägga ansvar och befogenheter. Inrättande av en larmbefälsfunktion som tidigt ska identifiera behov av enheter och kunna besluta om utlarmning. Identifierade kompetenskrav för ledningspersonal och en omfattande utbildningsinsats för dessa. Återkommande kompetensutveckling, övningar och simuleringar för samma grupp.

Med dessa förändringar och utbildningsinsatser anser jag att vi vidtar tillräckligt med åtgärder för att säkerställa en god ledningsförmåga inom Räddningstjänsten Syd.

Inte nog med att personalen utsätts för en fullständigt oacceptabel arbetsmiljö – vi riskerar oxå att förlora tid vid riktiga olyckor. Dels när Jägersrostationen släcker sopkärl. Dels när vi flyttar, eller förstärker med,  resurser från andra distrikt. Då tummar vi på insatstider och kvalitet för riktiga larm.  För att inte tala om planeringstid, mötestid och uppföljningar som dagligen stjäl tid från våra viktiga uppgifter.

Jag funderar på Lagen om skydd mot olyckors formulering i §2:

en kommun skall ansvara för en räddningsinsats endast om detta är motiverat med hänsyn till

- behovet av ett snabbt ingripande,
- det hotade intressets vikt,
- kostnaderna för insatsen och
- omständigheterna i övrigt.

Det kan ju inte vara behov av ett snabbt ingripande när sopkärl brinner, sopkärlet i sig kan inte vara värt så mycket, insatsen kostar mer än värdet av sopkärlet och någon annan skulle kunna ta hand om branden (ägaren till exempel). Jag kan bara se ett problem, vi vet inte förrän vi är framme om något annat är hotat eller om rök m.m. är för besvärande.

Vi avstod innan jul att göra insatser – något måste ske för att markera att vi börjar tröttna.

Här ska vi bedriva utbildningar, ha möten, samtala med drabbade efter insatser, driva ungdomsarbete, frivilligverksamhet, projekt och en ha en plats för andra att mötas. Föreningar, stadsdelar, polis, skola och omsorg är självklara medskapare.

Och ja, det finns brandbil och brandstyrka här. Inte heltid, inte deltid – men ett värn! Mitt i en storstad, mitt i Rosengård.

Samtidigt planerar vi för ett nytt dygn med oroligheter i samma område. Det känns både hopplöst och meningslöst att åka på dessa sopkärl och sophus som brinner. Med vinande stenar och kladdiga ägg. Där vi inte är måltavlan – men ändå drabbas. Jag är fortfarande övertygad om att på lång sikt är det vårt arbete med att skapa relationer och vara ”good guys” som är det enda raka.

Men på kort sikt är det mer konkreta åtgärder som gäller – ta bort sånt som kan brinna, tydliggöra fastighetsägarnas ansvar, samverka med stadsdelen och polisen om akuta åtgärder och se till att vi har en säker arbetsmiljö.

Nåväl, det var en fantastisk känsla att tillsammans med 200 invigningsdeltagare öppna Station Rosengård. Nu ska vi ”bara” utveckla vad vi ska göra.

2008 var ett händelserikt år på många sätt; vi sjösatte en ny organisation, fick ett nytt arbetstidsavtal för brandmän och styrkeledare, gjorde en stor omställning av den operativa verksamheten, vi bekämpade 20% fler (1907) bränder än 2007, åkte ut på något färre trafikolyckor och utbildade och informerade 45 000 personer om förebyggande och avhjälpande åtgärder.

För 2009 planerar vi att sätta ytterligare fokus på våra effektmål, införa en ny ledningsorganisation, samverka med kommunerna kring skolbränder och anlagda bränder, arbeta med mångfald och jämställdhet och bli bättre på att genomföra insatser.

Men det viktigaste idag var ändå att lägga grunden för 2010. Vi har genomfört stora förändringar i Rsyd sedan starten 2006. Inte minst förra året. Nu behöver vi genomföra och sätta dessa förändringar. Det kräver en uthållighet i uppdrag och ekonomiska förutsättningar. Jag tror att detta gick hem. Vi får se senare i vår.

Eslövs kommun har gjort helt rätt enligt miljöbalken och min tanke är på vilket sätt vi själva skulle agerat. Misstänker vi att förorenat släckvatten kan spridas måste vi ju vidta åtgärder. Både rent praktiska för att förhindra att vi förorenar, och administrativa som att dokumentera och informera/anmäla. Däremot har jag aldrig hört att någon räddningstjänst blivit polisanmäld. Inte heller MSB:s jurister känner till något liknande fall så vi får väl se vart detta tar vägen.

De andra artiklarna i Sydsvenskan och Skånskan handlar om branden i Killebäckskolan utanför Lund. Skadorna beräknas idag till ca 100 mkr och vi frågar oss såklart vilken del vi haft i denna kostnad. Som vi anger i utredningen så konstaterar vi att återigen har öppna vindkonstruktioner, utan brandlarm, medfört snabb brandspridning. Både brandorsak och brandförlopp är klarlagda.

Det finns dock mer att lära för oss själva. Kunskap om byggmetoder, släckmetoder och olika begränsningsmetoder behöver öka. Brister i ledningsorganisation, roller, insatsstöd, logistik och stabstjänst är återkommande vid alla större insatser – inte bara i Räddningstjänsten Syd.

Vi behöver bli bättre på mycket, frågan är bara om vi har kompetens och resurser att klara detta själva . I Rsyd gör vi i vår en satsning på ny ledningsorganisation och utbildning för alla våra befäl.

Det handlar iallafall inte om att vi har för lite resurser i Skåne, problemet är våga/vilja larma ut och bygga upp en insats snabbt.

Det är vårt eget ansvar att vara professionella – inte någon annans.